Rymdstyrelsen 50 år – mitt anförande

(Firandet skedde på Medelhavsmuseet den 24 augusti 2022)

Och jag är förste talare, vilken ära.

Såg Sputnik när jag var 11 år

Jag är så gammal att jag faktiskt såg de första sputnikarna på himlen – ja när det gäller Sputnik-1 var det naturligtvis det sista raketsteget eftersom Sputnik själv var för liten för att ses med blotta ögat. Jag var 11 år och jag tror min framtid stakades ut vid det tillfället. (Att året var 1957 utgår jag från att ni känner till)

Medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet 1959

Att jag menade allvar med rymdintresset blev tydligt 1959 när jag blev medlem i det Svenska Interplanetariska Sällskapet, som bildats 1950.

• Medlemmar var rymdentusiaster ur akademin, försvarsindustrin, myndigheter och till och med högstadieelever som jag.
• Sällskapet höll kurser i raketteknik, föreläsningar, studiebesök och teknikdemonstrationer.
• Men drömmen om rymdfärder förverkligades åren efter mitt inträde och rymdverksamhet började bli ”mainstream”.
• Sällskapet förlorade sin missionerande glöd och tappade farten. Så 1969 blev Sällskapet en del av Flygtekniska Föreningen.

Det sista årsmötet

• På Sällskapets sista årsmöte den i mars 1969 höll Lars Brising, känd som chefskonstruktör för J-29 Tunnan, ett fascinerande anförande med titeln ”Rymdteknisk utveckling, umbärlig eller nödvändig”.
• Vid den tiden hade Sverige gått med i ESRO (European Space Research Organisation) på en ganska blygsam nivå, Esrange hade etablerats och varit i drift i snart tre år.
• Brising gick i anförandet igenom alla viktiga argument för att utveckla rymdtekniken. Han framhöll särskilt två områden:
  • jordobservation för miljöövervakning (kom ihåg att boken ”Tyst Vår” av Rachel Carson gavs ut 1962) och
  • telekommunikation på lika villkor för hela världen (telefoni, TV).

Naturvetenskaplig forskning i rymden var ingen huvudpunkt för Brising – kanske en ”no-brainer” (ursäkta anglicismen).

Han tog upp frågan om ”spin-offs” d.v.s. biprodukter från rymdteknisk utveckling och avvisade det som ett tillräckligt argument för rymdteknisk utveckling – jag håller med – spin-offs är trevliga men en bisak.

Varför gick vi med i ESRO?

• I den korta sammanfattning av Brisings anförande som finns bevarad tas inte argumenten upp för Sverige att gå med i ESRO.
• Men Rymdstyrelsens förste generaldirektör, ämbetsmannen, adelsmannen och poeten Jan Stiernstedt, har skrivit en bok om den här perioden av svensk rymdverksamhet. Om man läser den får man intrycket:
  • att industrin ville få teknisk ”spin-on” till sin normala verksamhet
  • att forskare såg fram emot nya hjälpmedel för grundforskning.
  • att industrin såg framför sig framtida lönsam kommersiella rymdteknik. Men det skulle dröja ungefär 15 år innan de gjorde sina rymdverksamheter till egna resultatområden.

Medlemmar i ESA och ny organisation – Rymdstyrelsen skapas

1972 hade diskussionen om svensk rymdverksamhets framtid resulterat i medlemskap i ESA och

• deltagande i viktiga program inom telekommunikation, jordobservation, egen europeisk förmåga att sända upp satelliter

• skapande av Rymdbolaget för 
  • att driva Esrange i svensk regi och
  • att fungera som Rymdstyrelsens verkställande organ

Rymdstyrelsen (jag säger Rymdstyrelsen för att inte krångla till det, men den korrekta benämningen var Statens Delegation för Rymdverksamhet) hade skapats genom riksdagsbeslutet i juni 1972 men hade bara en anställd person, den verkställande ledamoten, departementsrådet Hans Håkansson. Han hade tjänsterum i ett avlägset hörn av Rymdbolaget lokaler på Tritonvägen 27 i Solna. Så Rymdstyrelsen och Rymdbolaget var i hög grad en symbiotisk organisation.

Rymdstyrelsen (jag säger Rymdstyrelsen för att inte krångla till det, men den korrekta b

Engströms plan

När jag började på Rymdbolaget i augusti 1975 (hade gått på KTH och arbetade på Meteorologiska Institutionen vid Stockholms universitet med sondraketinstrument för mätning av ozonet i mesosfären) hade viktiga ESA-beställningar till svensk industri (Saab, Ericsson, Volvo) redan säkrats och verksamheten på Esrange satt fart med bland annat ett ganska livaktigt svenskt sondraketprogram.

Så vad återstod att göra för Rymdstyrelsen och Rymdbolaget? Det fick jag reda på vid min anställningsintervju med Rymdbolagets VD Fredrik Engström på våren 1975. Låt mig citera, fritt ur minnet:

• ”Först skall vi börja med såna där experiment i tyngdlöshet på sondraketer från Esrange.
• ”Sen skall vi sätta upp en station på Esrange för att ta emot bilder av jorden från satelliter.”
• ”Sen skall vi starta ett bolag för att sälja bilderna.”
• ”Sen skall vi skicka upp en forskningssatellit för att lära svensk industri att bygga satelliter.”
• ”Sen skall vi skicka upp en satellit för utbyte av tv-program i Norden.”

Jag blev onekligen en smula tagen av denna uppräkning och tänkte nog – ” han drömmer”, men 15 år senare var allt i Fredriks lista gjort och jag hade varit inblandad i allt utom satellitbilddelen. Att delta i förverkligandet av ”Engströms plan” var en fantastisk upplevelse – och en chans för mig att motbevisa den vitt spridda uppfattningen om rymdverksamhet när jag växte upp: ”Dyrt, onödigt och förbehållet stormakterna”.

Temat i ”Engströms Plan”

De mest ambitiösa delarna av ”Engströms Plan” hade ett tema:

• rymdteknik har direkt betydelse för människor i vardagen.
• rymdteknik är något som gynnar och berör alla.

Det gör mig lätt road att läsa om denna idé i regeringens rymdstrategi som något nytt. Det är förstås helt OK att idén står sig och utgör grunden för den offentliga satsningen på ”rymden” och att föreställningen av rymdverksamhet som i grunden samhällsnyttigt äntligen är etablerad. Och nu – har till och med förvaret anslutit sig till denna inställning – slutligen – välkomna😊.

Skilsmässa men kontinuitet

Man kan nog säga att Rymdbolagets agenda för svensk rymdverksamhet också i stor utsträckning också var Rymdstyrelsens fram till 90-talets början. Då började Rymdbolaget bli en stor kommersiell aktör och en skilsmässa mellan de två organisationerna blev nödvändig. Men element i den gemensamma agendan har ju förts vidare av Rymdstyrelsen under nästan 20 år, så Rymdstyrelsen har inget att skämmas för – organisationens policy har en berömvärd kontinuitet.

Att besvara de Stora Frågorna

Om rymdforskning, d.v.s. forskning om rymden i rymden. Lars Brising talade inte specifikt om detta men använde begreppet ”global vetenskap” som ett sätt att sätta in människans villkor i ett större sammanhang.  Eftersom Brising inte behandlat detta mer explicit låt mig avsluta med följande citat ur min bok ”Jordnära Rymd”:

”Det som attraherar mig till rymdfarten är att den inom sig bär våra innersta förhoppningar om att förstå de stora vyerna och de stora sammanhangen, om att frigöra oss från tillvarons fysiska bojor. Det finns också en fascinerande och på något sätt underbar spänning mellan föreställningen om människan som alltings mått och insikten om universums oerhörda storslagenhet. Jag har hört rymdforskare och astronomer tala om att nu har universum utvecklats till den punkt att det kan, genom människan, observera sig självt. Tanken svindlar och det känns som vi har ett uppdrag gentemot den verklighet som skapat oss – att utforska och förklara den. Kan det finnas ett noblare syfte med en mänsklig strävan? ”

Figur 1 Fr.v.: Okänd, professor Bert Bolin (SU,meteorologi, IPCC:s förste ordförande),okänd, Jan Stiernstedt (RS 1:e chef), Prof Lamek Hulthén (KTH, matematisk fysik), Lars Brising (Saab), hans son Dag Brising. Kronogård 1964, ledningscentralen i mangårdsbyggnaden). Foto Lars Lundquist, Rymdtekniska Gruppen.