En intervju med professor Georg Witt

Samtalet fördes hemma hos Georg Witt i Järfälla den 12 augusti 2005. Intervjuare var Sven Grahn och Nina Wormbs.

Georg Witt föddes i Ungern 8 februari 1930 och avled i Israel den 12 juli 2014.

För att ge rätt perspektiv på vem Georg Witt var är det lämpligt att återge de minnesord över Georg som publicerades i DN:

”… Georg Witt, Järfälla, professor i atmosfärens fysik, pionjär inom svensk rymdforskning och avhållen kollega, avled i Israel den 12 juli vid 84 års ålder. Hans närmaste är hustru och tre barn i ett tidigare äktenskap. Han och hans familj utstod svåra umbäranden under andra världskriget i samband med Förintelsen. Georg föddes i Ungern och kom till Sverige 1947 för att träffa sin mor som kom med Bernadottes vita bussar.  Han övervägde att bege sig till Israel, men blev kvar här.

På 40-talet arbetade han bl.a. på LM Ericsson och radiofabriken Radiola och studerade på Stockholms Stads Tekniska Aftonskola. Trots avsaknad av studentexamen läste han matematik och teoretisk fysik på Stockholms Högskola för en fil. kand. I examen ingick även meteorologi som han läste för C-G Rossby och även arbetade åt på halvtid. Resten av dagen arbetade han åt Hannes Alfvén på KTH.

Sommaren 1957 deltog Georg i en expedition till Östersund ledd av professor Rossby för att undersöka regnmoln. Det var få regnmoln, men gott om de då mystiska nattlysande molnen på 80 km höjd som vi nu vet består av mycket små ispartiklar.  Detta naturfenomen blev starten för ett rikt forskarliv som Georg ägnade åt studiet av atmosfären från marken och med höghöjdsraketer. I början av 60-talet var han forskaren bakom de första forskningsraketer som sänts upp i Sverige – från den tillfälliga raketbasen Kronogård nära Jokkmokk. Organisationen som då skapades lade grunden till Rymdbolaget.

Som ledare för atmosfärfysikgruppen vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet fortsatte han att med raketer forska om mesosfären (50-100 km höjd), övergången mellan atmosfären och rymden. Georg var trogen användare av raketbasen Esrange i Kiruna och drivande bakom Sveriges rymdobservatorium Odin – i omloppsbana sedan 2001. Utan Georg och hans internationella betydelse hade vi inte haft den rymdverksamhet vi fick, utan en annan och sämre.

Många har gjort sina lärospån hos Georg som inte bara var teoretiker. Hans fickor kunde rymma prismor, optiska filter och gasurladdningslampor. Han talade åtskilliga språk. Dessutom livade han upp långa nätter i väntan på rätt vetenskapliga villkor för en raketuppskjutning med sin flöjt, torra men varma humor och upptåg.

Fredrik Engström, Sven Grahn, Jörg Gumbel, Misha Khaplanov, Lennart Lübeck, Donal Murtagh, Jacek Stegman – rymdkollegor.”….

Hur kom Du till Sverige? (S Grahn)

Jag kom ju egentligen [till Sverige] bara på besök. Min mor hamnade här. Min mor kom hit med de Bernadotteska bussarna.

[Under andra världskrigets sista dramatiska veckor rullade kolonner med vitmålade svenska bussar in i det brinnande Hitlertyskland för att utföra förra århundradets mest dramatiska svenska humanitära räddningsaktion. Greve Folke Bernadottes hemliga förhandlingar med SS-ledaren Heinrich Himmler ledde till att tusentals skandinaviska och judiska fångar kunde räddas från koncentrationslägren strax före och efter krigsslutet.]

Vilket år var det? (S Grahn)

1945. Hon sade att jag åtminstone skulle komma hit, eftersom … hon var inte helt … hon var lite handikappad efter … hon sa att jag skulle komma hit på besök för att besöka henne. Och det tog ett och ett halvt år att ordna papperen …

Så Du reste från Ungern då? (S Grahn)

Nej, från Tyskland på väg … jag skulle bli kibbutznik … gräva upp öknen och plantera… . Ja det tog tid att ordna en resa överhuvudtaget. Ja jag fick ju visum men att resa var ju inte så enkelt. Ja så kom jag hit [19]47. Då hade jag i princip lämnat det som motsvarar åttan … jag ville bli kemist för jag var fullständigt kass på matematik och jag ville läsa kemi för att det var lättare.

Och 1948 kom jag in på, fick ett jobb på LM i Midsommarkransen – ett mycket underordnat jobb. Sen flyttade jag till Radiola och sen fick jag faktiskt jobb med radioservice på en firma i fem (?) år – Orion hette den – med ungersk anknytning och där fick jag lära mig logiskhet. Sen (ca 1948) kom jag in på, jag hade ingen råd att läsa, på SSTA (Stockholms Stads Tekniska Aftonskola), där Malte [Sjökvist, ingenjör på MISU och senare Rymdbolaget] gick in senare. På den tiden var ju STI den stora, där gick det bara norrmän på den tiden, norska motståndsmän. Men det var dyrt så det fick bli SSTA.

Jag fick ”tenta in” realexamen som fordrades. Jag läste in de kurserna på egen hand. Konstigt nog fick jag Ba? Eller B? i svensk uppsats. Första gången blev jag underkänd. Då hade dom där en lärare som var kemiingenjör och hade ett företag och plus att han då utbildade … ja då så hade den här mannen en fyra fem elever hemma i köket som satt och läste fyra olika saker … man fick uppgifter och han gick bakom ryggen och tittade och skällde om man gjorde fel. Men då fick han plötsligt … lärde lite disciplin.. och så nästa år då kom jag in och då hade de börjat med funktionslära och då upptäckte jag matte .. bl.a. Moivres teorem eix = cos x + i sin x, [Georg blandar ihop det med Eulers teorem, men de är näraliggande] vilket jag upptäckte, men det var visserligen välkänt, men… då då visade jag det för läraren och då sa han att ”det är riktigt”…

… ja, sen gick jag ut [19]50. Då fick jag en ring, men den har jag inte kvar. Den pantade jag bort. Och då var det frågan vad man skulle göra … civilingenjör, men då fordrades studentexamen med högsta betyg och det fordrades också att man var svensk medborgare…

… Vad som hände då var att jag började gå på Folkuniversitetet som hade kurser … och det var väldigt spännande och då kom jag så småningom om in på Standard Radio i Ulvsunda och fick ett jobb på Teknis på byggnadsakustik, men det gick inte bra. Så småningom hamnade jag hos Alfvén. Då kom jag på att om man hade dåligt studentexamensbetyg i matte då var det klippt. Man kunde inte förbättra det, det var ett förvridet jämlikhetstänkande att om Du hade råd så kunde Du tenta många gånger. Studenterna kuggade sig själva så att de kunde gå ett år till. De gjorde allt möjligt. Till slut så de att det … det krävdes en fil kand och då kunde inte myndigheterna säga något. Under tiden så gick det upp för mig att Stockholms Högskola hade ett system att om professorn ansåg att du kunde tillgodogöra dig hans undervisning så kunde du börja som åhörare. Och då kunde man gå på föreläsningarna. Man kunde tenta också, men man fick inte ut någon tentamensbok. Vad bra tänkte jag och gick i matte och då var det när dom hade mycket mattekurser för att utbilda folkskollärarna när skolreformen kom. Och då var det väldigt många och de var inte särskilt lysande begåvningar. Så då gick jag där.

Vem läste du för där? (N Wormbs)

[Otto] Frostman [1907-1977] hette professorn. Vi tentade väldigt många gånger. Den jag tentade för hette [Lennart] Carlesson och han var ett år yngre än jag .. nej han var faktiskt ett år äldre än mig. Den som skrev in i tentamensboken var ju [Lars] Hörmander [Mycket känd och uppburen matematiker från Lund] och han var ju fyra år yngre – det var ju festligt [Georg har fel – Hörmander är född 1931].

Jag jobbade hos [Hannes] Alfvén då och jag fick i princip gå på föreläsningarna på lunchen. I stället för lunch hade jag föreläsning. Nu sitter de ju där hela dagarna, men då var det ju så man gick på två timmar – sen var det det. Tänk om jag kombinerade det till en fil. kand och då gick jag upp och läste teoretisk fysik hos Klein [Oskar Klein, 1894-1977, var en av Sveriges främsta fysiker, en av kvantmekanikens pionjärer och en banbrytare inom teoretisk fysik. var professor i ämnet vid Stockholms högskola och universitet 1931-1962.] Men vanlig fysik kunde jag inte [studera] för då fick man ju vara där [för laborationer..?]. Men allt det där var för att kombinera, men jag behövde ett ämne till och det skulle åtminstone vara naturvetenskap, biologi eller meteorologi. Så såg jag Rossbys [Carl Gustaf Rossby, 1898-1957, grundare av Internationella Meteorologiska Institutet i Stockholm.] bild i tidningen och så fick jag reda på att där finns en institution. Och jag var som vanligt, jag ringde Rossby och frågade om jag kunde läsa meteorologi och då sa han ”kom upp så kan vi diskutera” och så kom jag till Rossby och då var det klippt. Och han sa Du till alla utom till herr Jonsson som hade hand om ekonomin, du kanske kommer ihåg honom?

Nja, det var nog före min tid men jag vet att Bengt Jonsson skrivit på beställningen för Arcasraketen 1961. (S Grahn).

Bengt Jonsson var alltså en bildskön ung man som var vegetarian och skötte vår kassa som var i en byrålåda på den tiden. Jag frågade om jag kunde läsa till ett betyg hemma och sedan komma och tenta. Varför kan Du inte komma hit och läsa [frågade Rossby]? Jag måste jobba. Du kan jobba här och få 800 kronor i månaden . Ja, men jag får 850 där jag är nu. Ja då får du det. Ja men jag tycker det är roligt där jag är nu. Var då? Hos Alfvén. Ja, men det kan vi fixa. Så det blev så att jag var på förmiddagarna hos Alfvén och eftermiddagarna hos Rossby.

Vad gjorde Du hos Alfvén? (S Grahn)

Hos Alfvén var jag teknisk assistent och labingenjör och arbetade med Bo Lehnerts kvicksilverförsök. Alfvén hittade också på mikrovågsrör med konstiga elektroder och vi hade en analogimaskin för att lösa Laplace ekvation. Jag fick också lösa elektronbanor med passare och linjal, vilket var tråkigt. När jag kom till Rossby fick vi lära oss BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator) och jag programmerade BESK i maskinspråk. Jag hade fått passion för komplexa funktioner och jag löste faktiskt ett problem med det Alfvénska röret. Det gick att lösa med konform avbildning och det var ju väldigt stolt och visste jag inte vad jag skulle göra med det. Vi kom emellertid så långt att jag skrev upp ekvationerna och då fick jag lära mig om Runge Kutta och då fick jag ut en pappersremsa med elektronbanorna som jag visade för Nicolai Herlofson [Professor på KTH i elektronfysik – norsk motståndsman under andra världskriget] – en underbar människa – ”Nicolai, här finns elektronbanorna”. ”Det tror jag inte på”, sa han, men jag visade dem att det gick att göra på det viset.

Bo Lehnert hade ju kvicksilver i ett magnetfält i en stor bytta. Jag hade i princip inte läst något på Teknis så skulle jag göra något som motsvarade väl ett doktorsarbete, det var ju rätt fantastiskt. Det handlade om att överföra impulsen från roterande kvicksilver till en roterande platta av pertinax eller aluminium. Jag svarvade två plattor varav den ena står som piedestal för en teodolit på MISU som vi använder för att mäta ut synfältet på fotometar. Den andra som var av aluminium som jag gjorde hål i mitten och användes när jag mätte Fabry-Perot på en stor kamera framtill. Ja det var slutet på den på den historien, men jag lärde mig mycket om jonosfären.

När du skrev maskinkod för BESK. Var det för dynamisk meteorologi? (S Grahn)

Ja, Rossby han parade ihop mig med en amerikanska, Joann Malcus. Ja, hon har bytt namn ett par gånger under sin karriär. Numera heter hon Simpson och är säkert åttio år. Hon kom dit som gästforskare och vi gjorde världens första numeriska modell av ett cumulusmoln och det är publicerat. Det skulle in i Rossbys sextioårsfestskrift men han dog ju så det hamnade i minnesvolymen och där står den artikeln.

Höll inte Bert [Bolin] på med detta? (S Grahn)

Bert var ju påläggskalv och eleganten som alltid hade fluga – Rossbys motsats – Rossby var ju en riktig storpappa. Alla sysslade med den barotropa modellen. Och han kulle lära mig att analysera kartor. Den barotropa ekvation var ju tillämplig på cumulusmoln fast på andra ledden. Så dog Rossby och allt stoppades och Joanna reste tillbaka till USA. Då dog allting ut.

Detta var väl 1957, men ni var ju på Torsta Lantmannaskola redan före det. Hur hänger det ihop? (S Grahn

Ja det var 1957. Men det här är en komplicerad memoarhistoria. Rossby hade då fått idéer från Arrhenius redan och ägnade sig åt växthuseffekten och samarbetade med lantbruksuniversitetet och Egnér och var intresserad av försurning. Ett annat problem var att Vattenfall ville ha vatten sina reservoarer och Rossby hade ett regnmolnsprojekt och strax före hans död var det en plan att strö ut Falu Rödfärg på Blåhammarfjället för att få det att smälta fortare plus en högre fast alkohol för att det inte skulle dunsta. Han fick faktiskt pengar för det och det var en kille som hette Groth från Lidingö som höll på med det. Jag kom precis som på beställning för molnprojektet för jag kunde bygga om deras radar. Vi fick en amerikansk flygradar och den byggde jag om till en regnradar och vi satte upp den på en lagård i Torsta. Den arbetade på 3 cm. Engelsmannen Ludlam och Earl Barrett amerikanen som var ingenjör var där. En brumbjörn som inte tyckte om barn och kvinnor och var övertygad om att han var steril p.g.a. sitt arbete med radar. Men så träffade han på en belgisk assistent som var doktorand och inom några månader var dom gifta, men när han dog för några år sedan hade han fem barn i Amerika. Så radar var ett dåligt preventivmedel.

Ja, hur träffade Du Nathan?

Han var ju en kompis. Vi var ett gäng människor som träffades på lördagarna på Kungsgatan där Konsum hade landets enda espressobar. Där fanns en kompis till Nathan som hette Marc Bouleau [Bouleau, Jean Marcel, 1928-1994] som var fransman och som hamnade på Naustaexperimentet som en som hanterade kamerorna. Nathan brukade komma till oss på somrarna. Det första året kom han bara på besök. En mycket elegant ung man med en kolossal gammal bil, en Buick eller vad det var med en jättestor likkista baktill.

Ludlam var också en sån där passionerad kille, riktig meteorolog och han visade oss nattlysande moln. Och de mätte dem med exponeringsmätare [för att fotografer dem?] och det var mycket snack om detta och jag sa det där måste göras ordentligt. Så de lät mig åka till Torsta 1956. Ja, vi kan göra om det där men då måste det göras med riktiga medel och man måste kartlägga molnens höjd och polarisation. Bert fick från Köhler höra om Mies ljusspridningsfunktioner och det var den handledning jag fick från Bert. Köhler hade också ägnat sig lite åt ozon och det ena hängde ihop med andra. Bert han lät mig hålla på med det – det kostade ju bara 500 kronor för en hel sommar och Nathan [Nathan Vilhelm, f. 1930, ingenjör vid MISU:s atmosfärfysikavdelning och G Witts närmaste medarbetare.] kom med.

För att göra detta kan man inte ställa sig med två kameror och fotografera. Det måste göras på riktigt. Då gjorde jag upp en strategi då i letade upp kameraplatser 1957. Det gjorde jag tillsammans med en kul kille som heter Benny Brodda [Richard Benn Aster Brodda, f.1934] som senare blev professor i datalingvistik plus en man som heter Sven Lindahl som egentligen var på Teknis förut men som var en sån lite religiös man undervisade [i bl.a. kemi] på Hållands folkhögskola [i Åre]. Ett härligt gäng. Då skulle jag leta upp platser och mäta in platserna och ställa upp kameror. Hur hittar man en kamera? Då hade jag en annan kompis på flygförvaltningen som jag brukade jag gå till och en annan kompis som var radioamatör som jag snackade med om fototeodoliter. Ja, det finns i Sverige hos Bofors. De har fototeodoliter för att slutprova haubitsar med spårammunition. Jag ringde till dem och sa ”ni jobbar ju inte på somrarna, har ni nåt emot att låna ut fototeodoliterna till oss?” Jo, det gick bra. Men vi tvungna att ha piedestaler och då kom Nathan in och ritade piedestalerna. Vem skall mäta in de där ställena geodetiskt? Men fan det finns ju ett artilleriregemente i Östersund. Jag ringde upp dem och vill ni ta det? Jo då sa en löjtnant Lehman och en man styckjunkare Nyman. Lehman och Nyman, ett annat härligt par! Nyman var ju väldigt trevlig och hans fru var väldigt snygg dessutom. Då gick vi ut och planterade vita pappskivor på träden från Östersund för att göra ett polygontåg. Benny Brodda var ju bra på att klättra i trän han klättra med såna där stolpskor och så började det åska så han fick komma ned snabbt. På hösten [1957] så fixade de det, inmätningarna. Den ena stationen låg på Torsta och den andra i Stugun i Mårdsjön.

1958 gick vi upp dit och 1957 då fick jag körkort och blev svensk medborgare. Då blev det lättare allting. 1958 gick vi upp dit med Nathan och en tysk Pfolz (?) och satte upp kamerorna. Vi satte upp kameran för polarimetrin. Utomordentligt primitivt. Vi väntade och väntade. Den 5 aug var det nattlysande moln men den andra killen hade sabbat mätningarna genom att glömma ta bort det där skyddet i kameran. Den 10 augusti började med klart väder och sedan slog det till med sällan skådade moln. Ingen har lyckats repetera det. Det var perfekt kontrast. Vi lyckades med fullständigt parallella riktningar på kamerorna i Torsta och Mårdsjön utan att de såg varann. Vi jobbade oavbrutet den natten. Vi hade 48 såna bilder, inklusive den tid det tog att byta ut 24 plåtar. Och så hade jag polarimeterkameran som jag exponerade. På morgonen när det började bli ljust så gick jag och framkallade allihop.

Ni framkallade dem i fält alltså, plåtarna? (S Grahn)

Javisst, vi hade i nere i källaren vi gjorde till och med badet själv. När jag såg att det var något på plåtarna då gick jag och lade mig. Sen var det ju frågan vad man gör med dem. Jag var uppe på lantmäteristyrelsen i Kungsträdgården där de hade en autograf man kunde mäta med. Man skulle avläsa fyra tal med fyra decimaler, skriva upp stansa in på hålremsa, köra på dator, stoppa in hålremsan på en elektrisk skrivmaskin som skrev ut koordinaterna som man sen fick plotta ut på millimeterpapper. När detta var klart. Då kom det bland annat en god vän till mig, Eigil Hesstvedt [Professor i meteorologi vid universitet i Oslo från 1965. Född 1920], som gjorde sitt doktorsarbete på pärlemormoln – i Norge – och som jag alltid besökte när jag var på väg hem från Torsta. Och denne Hesstvedt var ju … vi träffade Carl Störmer [Carl Fredrik Mülertz Størmer (1874 – 1957), legendarisk norsk forskare som tog 40000 bilder av norrskenet.] Den gamle Störmer som var matematikprofessor som var fullständigt hängiven fotograf som bl.a. fotograferade folk i Oslo. Han fotograferade både pärlemormoln och nattlysande moln. Hesstvedt disputerade relativt gammal, vid 41, och kom som post-doc till Stockholm. Han var en sån som inte hade mycket sinne för mätningar han kunde räkna ut allting mycket bättre och mer noggrant. Bert gav honom de där ideerna om ozon och han var den som gjorde den första normala meteorologiska ozonmodellen. D.v.s. meteorologiska d.v.s. att han tog reda på hur ozonet flyttas med vinden. Sen gick man över till diffusiva fotokemiska modelleringen som ett tag tog bort mycket ..,

Ja den första modellen som Paul [Crutzen] höll på med var ju sådan (S Grahn)

… ja under tiden gjordes samma sak av Nicolet som kom uppifrån och sysslade med O-atomer och betraktade det hela som en endimensionell diffusionsmodell vilket också var goja.

Ja hade det där inträffat 1958 hade vi inte haft anledning att börja syssla med rymdforskning. 1959 gjorde vi ett nytt försök, men då var både Nathan och jag relativt nygifta, men det hände ingenting, vi såg ingenting.

Var Du anställd på MISU då som vad? (S Grahn)

Ja som assistent, men MISU fanns inte. Det var internationella meteorologiska institutet.

Det var på Lindhagensgatan? (S Grahn)

Ja, det var på Lindhagensgatan, men sen flyttade vi ju. Men sen när Rossby dog 1957 – Rossby hade ju byggt upp det internationella meteorologiska institutet. Hans gode vän bland politikerna var en synnerligen bra och beläst herre, Rickard Sandler. Han var i Erlanders regeringen, På den tiden hade politikerna utbildade. Bert övervintrade i princip som direktör för institutet, IMI. Det fanns ingen professur. Rossbys och Bergerons i Uppsala hade varit personliga professurer. Sen när Stockholms högskola 1961 plötsligt blev universitet och då inrättade man en ordinarie lärostol i meteorologi och den blev Berts.

Ja, han var docent i de första handlingarna (N Wormbs)

Ja han var docent och chef för IMI. IMI hade många personer som blev professorer. Klas Roth från FoA blev professor i oceanografi i Miami. Rossbys son var med 1955, Tommy [Tom Rossby, professor vid University of Rhode Island],som hjälpte till och nu är han professor i Yale. När jag hörde honom föreläsa häromdagen höll jag på att skratta på mig – så lik pappan! Germund Dahlqvist var ju professor i datalogi på Teknis. Han lärde oss i princip allt om numerisk matematik. Sen var det ju Pierre Welander [Född 1925] som dog häromdagen. Han blev professor i oceanografi han också. Han var teoretisk fysiker. Ja Pierre var ju en lite extrem människa – ja han var heltokig – extrem. Det tokiga geniet. Han blev professor i Seattle. Sen hade vi Heinz-Otto Kreiss [Född 1930], professor i Uppsala. Han kom ju hit som assistent åt en tysk gästperson. Då hade vi egentligen ingen undervisning [för forskare?]. Man fick böcker i händerna. Vi utbildade dock värnpliktiga meteorologer. Jag hoppades komma in där men det fick jag aldrig. Vad som hände var att 1960 kom jag in i lumpen.

Ja det var alltså tacken för att Du blev svensk medborgare (S Grahn)

Jag hade i princip kunnat undvika det, men jag tänkte man måste göra lumpen. 60 kom jag in i lumpen tio år äldre än resten tillsammans med en kines som hette Ho, kamrat Ho. Han var plasmafysiker från Alfvéns institut men aldrig begrep sig på radioapparater. I stället för handräckning vid pansarinfanteriet ansökte jag om att komma till artilleriet för att det var närmare. Och det fick jag. Man fick söka som signalmekaniker. Jag kom in och hamnade på signalskolan i Uppsala och fick två pinnar och lite mer pengar att röra med. Jag blev aldrig krigsplacerad och aldrig kallad till repövning. Vid 47 fick jag ett tackbrev för mina insatser från Synnergren [dåvarande överbefälhavare].

Jag har ett sånt där brev också, man kanske skulle rama in det. (S Grahn)

Det medförde att när amerikanarna plötsligt upptäckte nattlysande moln. Och då var det en professor i meteorologi i Alaska som gjorde statistik över antalet observationer av nattlysande moln med ett djupt minimum 1960-61 och sen började det gå upp. Det minimet var när jag låg i lumpen. Inge annan tittade. På 60-talet började tanken gro att på grund av det förbannade vädret kan man inte göra mer utan raketer. Vad skulle man göra med raketer? Jag vet att jag skrev ihop fyra saker man skulle göra med raketer när Bert frågade ”vad skulle man göra?” Man skulle mäta vatten[ånga], temperaturen, vindarna och försöka få ner partiklarna [från de nattlysande molnen].

Var det 1959 ungefär? (S Grahn)

Nej, det var 1960. När jag kom ut ur lumpen då berättade Bert att de hade den där Commander Houston. Det var han och Hesstvedt och folk började rota lite i det jag höll på med. Men det visade sig att den där Houston hade lite samröre med Atlantic Research Corporation som gjorde Arcas[-rakaten]. Det var då vi första gången hörde att man skulle kunna få de där forskningsraketerna Arcas. Och då var frågan vad kan ni göra med en sån raket? Jo jag sade med fyra små laddningar så kan vi mäta den där rökpuffen de producerar med kameror. Det kunde förstås Bofors göra. Det var sprängladdningar och lite pulver. Jag var inte medveten om att hade ingen aning om att amerikanarna gjorde detta – ljudgranaterna.

Då skulle man planera Nausta och anställde Lennart [Lübeck, civ.ing. sedermera ämbetsman och VD för Rymdbolaget]. Det var ett gäng unga entusiastiska grabbar från Östra real som slog ihop sig. De hade inställningen att vi skulle bara beställa data från dem. Då satte de upp det där i Nausta. Jag har aldrig varit i Nausta. Vi satte upp det där i Kristineberg. Det var Nathan och det v ar Paul Crutzen och det var sonen till den lokale elektrikern, gruvans elektriker, plus den här Marc Bouleau, fransmannen. Under tiden så dök det upp en amerikan som hette Tom Ryan som ville vara med på den här expeditionen. En härlig kille, en sån där riktig ”Boston Irishman” .

Dök upp? (N Wormbs)

Ja, han dök upp på institutionen. Han var alltså inte forskare utan han var i princip tekniker. Så berättade han att han var på Air Force laboratorier i Boston, Cambridge och att hans boss, Robert Soberman, hade gjort ett experiment där man utvecklade sådana där ytor som samlade in partiklar.

Var det Venus Flytrap? (S Grahn)

Ja, och detta beroende på att de hade intresse för stoft i rymden med tanke på jag vet inte vad. [Bilden nedan visar Bob Soberman med en av nyttolasterna för att samla in nattlysande molnpartiklar i Kronogård 1962]

Var det Tom Ryan som kom till MISU första gången (S Grahn)

Tom Ryan kom och jag vet inte hur de kom på idén att åka till Sverige. Han [Soberman] jobbade ihop med den där Hemenway också, Curt Hemenway. Dom var astronomer och sysslade med de här meteoriska partiklarna vid Dudley Observatory i Albany. Och det där med Nausta var ju ett litet mirakel. Ja, så berättade han [Tom Ryan?] att de hade Nike-Cajunraketer också, och då sade jag att ”glöm bort det där med Nike-Cajun i Sverige”. Tom Ryan var med mig i Kristineberg, så den där bilden med Bert måste ha varit tagen i Kristineberg för Bert kanske var där på besök, men jag har inget minne av det. För ingen av oss har varit på Nausta.

Ja, men Bert var där (S Grahn)

Ja, Bert var där. Vad som hände sen var att de åkte upp till Nausta och vi väntade. Men så meddelade de bara ”nu så skjuter vi”. Jag sa, ”men jag kan inte se någonting härifrån”. Mjam, mjam, mjam… men de sköt raketen ändå.

Men det fanns ju en andra raket också. (S Grahn)

Ja, men så sköt de ändå. Tom Ryan och den där Houston var varandras perfekta motsatser. Houston var den perfekte officeren från Navy. Om han skulle få en order att på tisdag kl 1500 hänga sig så skulle han göra det och titta efter i böckerna så att det skulle ske enligt reglerna och sedan rapportera att det har skett! Han tog det hela [Naustaförsöket?] oerhört allvarligt. Rossby hade en kontakt med amerikanarna som skickade hit högre meteorologiska officerare för att doktorera eller bli licentiat. Det upphörde efter den där… Han var där och då var det lite grann kriget mellan Air Force och Navy. Tom Ryan sa att Arcasraketen inte var pålitlig. Man fick kasta bort en hel batch för att han som skulle limma dit fenorna hade glömt att göra rent metallen. Det var inte bara vi som inte såg skottet. Ingen annan har heller sett det för raketen bara försvann. [Bilden nedan tagen vid pressvisningen av Arcasraketen i Nausta den 9 augusti 1961. Bert Bolin i rutig skjorta. Tord Lundblad (FoA) med kikare.

Då inträffade det som verkligen var det fantastiska att dom lyckades från [19]61 till [19]62 bygga upp en fungerande bas på Kronogård. Det var ju mycket konstigheter. I Nausta fick de ju stå på landsvägen i princip därför att Vidsel … för oss var det hemligt. Och detta var inget speciellt svenskt påfund för första gången jag var i Amerika då fick jag inte komma in på White Sands [Missile Range]. Hade jag varit från Ryssland som hade raketbaser hade det gått bra, men jag var från Sverige som inte hade några raketbaser och då fick jag inte komma in.

På hösten 1961 åkte jag över [till USA] . Bert ordnade det övergripande. Experimentet var i princip mitt. Jag åkte dit för att se hur det här med raketer av det här slaget överhuvudtaget funkade. Då visade det sig att Air Force inte fick göra såna här experiment i Sverige utan det skall gå via NASA. Och då kom det här med Frutkin [Arnold Frutkin, chef för NASA:s internationella kontakter] in … och då kom vi dit och så småningom mötte vi Frutkin, men vad som hände sen att punkt två att, inte att samla in partiklar, utan att mäta temperatur och möjligen vindar kom då fort till stånd för att jag då mötte en person, Bill Nordberg. Han var på Goddard [Space Flight Center]. Vi fann varandra. Han var ju från Graz och hörde till den österrikiska unga maffian som de har tagit dit efter kriget till Amerika och det var både han och Siggi Bauer [Siegfried Bauer, aeronom, flyttade till USA 1955, Fort Monmouth, New Jersey, kom till NASA Goddard 1961] och hela det där gänget. Och han hade ju sinne för det där. Och då kopplade vi ihop det där med ljudgranaterna som var hans experiment. För mig var det underbart. Så vi besökte Frutkin och han … han hade ingen som helst anledning att stödja Air Force:s experiment. Men när det sen kom fram att NASA självt kunde delta aktivt, så enkelt var det.

Så det var när NASA fick en roll som Frutkin tyckte det var intressant? (S Grahn)

Ja, han tyckte eller de sa till honom att det var viktigt. Jag vet inte vilken makt han hade att tycka men han….

Men han var inte så där omtyckt senare heller. Lloyd Jones som kom efter honom var ju en trevligare typ. (S Grahn)

Ja, men det hörde till … och Bill hade ju den där berättelsen och vi gick in till honom på kontoret, han var vice branch chief. Branch chief var Spencer, den icke helt obekante som började med masspektroskopi. De hade varsitt rum och i mitten satt sekreterarna emot varandra vid två skrivbord. De hade väldigt fint med matta och allt. Mattan upphörde vid hans dörr. Jag sa: ”Bill vad är det här för demokrati. Din sekreterare har matta, Du har ingen matta. ” Han sa: ”Jo, det är så här. Branch chief har rätt till matta. Vice branch chief har inte rätt till matta.” Dom kunde inte klippa mattan mitt i rummet.

Det var ungefär som när jag åkte med Nathan första gången till Tallinn. Han hade ju rätt att åka som en människa för han var ju anställd ingenjör. Men jag som var doktorand på den tiden. Jag fick åka andra klass om inte någon förstaklassberättigad åkte med. Det upphörde tack var Rymdbolaget.

..Sven Grahn återknyter till Naustakampanjen ….

Tom hade väldigt roligt med oss och tyckte det var ett trevligt gäng att ha att göra med. I samma veva hade vi ju också kontakt med den där Fiocco. Den han doktorerade hos höll ju på med radar, Smullin. De skulle använda en laser för att belysa nattlysande moln. Hans system som han satte upp i Sverige var inte reliable, inte rent. Han började med det och sen fick jag ett likadant system av NASA.

Var det det system Du hade i källaren på Tulegatan 41, rubinlasern? ( S Grahn)

Just det. Som vi satte upp i en buss som vi köpte och som hade ett perfekt teleskop som nu står i Kiruna, jag donerade det. … Vi hade ju den där tragiske gestalten som hette Gunnar Tollet14. Han jobbade med Houston ett tag och försökte göra nåt med fotoelektriskt. Sen försvann han och jobbade på LM. Han jobbade med Fiocco också.

Han byggde flashdetektorerna som vi hade till ljudgranaterna på Kronogård också. (S Grahn)

Ja Tom han rapporterade detta hem och det fungerade perfekt. Det enda jag tyckte var synd var att när vi äntligen lyckades få iväg den första raketen att vi då, samma dag – då föddes Sanna [Karin Susanna Witt född 7 augusti 1962] den morgonen min äldsta dotter – och sen nästa dag var det så vackert väder och Lars Rey och jag satt och sa nu gör vi oss av med Arcasen – vem behöver en Arcas nu? Och då fanns det väldigt få bilder av den. De där insamlingsförsöken det var ju negativt. Det positiva var ju att det första skottet då hittade man saker som jag fortfarande inte tror på. De var väl inte bedragare men inte att lita på. Det bisarra är att nu i januari har man samlat in partiklar med raketen Magic från Esrange. De lär ha hittat partiklar.

Nästa år mätte vi den låga temperaturen 130 K och det var det som ledde oss vidare till en fortsättning. Det som Soberman lärde oss det var att skriva proposaler. Så kom Sverige med i ESRO. På Kronogård fanns det två project scientists. Hans Ortner, kom från Wien. Jag kom från Budapest. Och vår protektor på NASA kom från Graz. Det Habsburgska imperiet samlat! För Ortners del slutade experimentet … han skulle ju mäta elektrontätheten och gröna linjen i någon absorption riometerabsorption. Och väntade till sista timmen den sista dagen. Då kunde han mäta på ort och ställe, men han fick inga data för fotomultiplikatorn pajade. Av detta blev han då chef för nånting på ESRO i Paris. Sen blev han chef för ASSA [Austrian Space and Solar Agency] och hade till uppgift att dunka folk i ryggen.

…..

Då skrev vi en proposal till ESRO. För det där [insamlingsnyttolaster] kan vi göra hundra gånger bättre än amerikanarna, sa Nathan. Och då byggde han de två, ursäkta, ”penisen” och röret. Då gick vi till FFA och gjorde vindtunnelförsök och det var det väldigt få som på den tiden gjorde. Hos Hans Thomann som var schweizare. På Kronogård hade vi ett paket emulsion som von Friesens folk satte dit. Sju år senare publicerade de en artikel.

———–

Jag sade till Bert: ”vi skriver en proposal icke utan en fotometer.” ….

———–

….. Paul kom med på Naustaförsöken. Han var programmerare och skrev delar till mitt Mie-program. Han gick ju den riktiga meteorologiutbildningen som Lars Oredsson och Staffan Fryklund höll i. …

… Varför var FoA så intresserade av Nausta och Kronogårdsexperimenten? Dom hostade ju upp en stor del av pengarna. ( S Grahn)

---

Vet inte. Bästa förklaringen är att eftersom man i Sverige varit så krampaktigt ängslig om det där med neutralitet så var det enda sättet för FoA att komma in i rymdforskningen var via det civila.

Rymdkommittén fick ju inte ingå avtal och kunde inte hantera sekretess och det var därför den där Tord Lundblad var med som en sorts mellanhand som tog hand om allt det där.. ( S Grahn)

Ja, han var också en olycka. Han var jobbig, framför allt för att han sa att vi måste ha en laddning och inte två eller tre laddningar i Arcasen. På grund av säkerhetsbestämmelser!