Historien om V-2-raketen som kom på avvägar och slog ner i Sverige den 13 juni 1944 är väl känd och återberättad i många källor. Jag kommer bara att sammanfatta grundläggande fakta, beskriva ett besök (september 2015) vid nedslagsplatsen och lägga till några roliga anekdoter som relaterar till denna händelse.
Grundläggande fakta
V-2-raketen, testraket nummer 4089, sköts upp från Peenemünde. Det sägs ha varit ett prov relaterat till Wasserfall-projektet, en styrd luftvärnsrobot. V-2-provet syftade till att utforska möjligheterna att styra missilen med en ”joystick” med ledning av ett optiskt sikte. Därför var just denna V-2 utrustad med en radiostyrningslänk. På något sätt tappade joystickoperatören kontrollen över raketen som slog ner i Sverige klockan 1515 lokal tid. Raketen exploderade på något sätt på en höjd av 1500 meter. Vrakdelar från raketen samlades in och fördes till Flygregementet i Kalmar och därifrån till Flygtekniska Försöksanstalten (FFA) i närheten av Bromma flygplats i Stockholm. Så småningom skickades vrakdelarna till Royal Aircraft Establishment i Farnborough.
Sverige skickade den 23 juni 1944 en protestnot till Tyskland angående den förlupna raketen och Tyskland bad om ursäkt den 8 juli 1944.
Hitta nedslagsplatsen för ”Bäckebotorpeden”
Nedslagsplatsen ligger i byn Bäckebo cirka 30 km nordväst om storstaden Kalmar i Smålands län. Närmaste bondgård heter Gräsdal. Avtagsvägen från väg 125 söderut vid Knivingaryd är lätt att hitta, men sedan behövs ytterligare en vänstersväng efter bara 100 meter till. Denna väg är en ganska smal grusväg och Gräsdals gård ligger gömd bakom ganska täta träd, så den är lätt att missa. Och då tappar man nästan hoppet om att få syn på skylten som visar var längs grusvägen i skogen den 300 meter långa gångstigen till nedslagskratern börjar. Så här ser det ut. På skylten står det ”BOMBEN”)!
Bredvid denna skylt finns faktiskt en liten parkeringsplats och precis där finns en liten skylt som förklarar allt om raketen, som kallas ”Bäckebotorpeden” i Sverige eftersom ”missiler” på den tiden kallades ”lufttorpeder”. Du kan se min bil parkerad framför skylten. Trästolpen med en röd spets är markören för början av gångstigen. (Tiden som visas på bilderna med röda datummarkeringar är UT+1).
Enligt skylten bärgades 2010 kg bråte från vid och runt nedslagsplatsen, men att ytterligare cirka 1200 kg ska ha hittats. Här följer några bilder från stigen genom skogen.
Stigmarkeringarna är i alla fall i gott skick. Stigen är inte särskilt väl upptrampad.
Hej, vad är det? En raket?
Ah, här är nedslagskratern och modellen i V-2-skala (gjord av glasfiber?) och en annan skylt.
På skylten står det: ”Bäckebotorpeden slog ner vid denna tidpunkt den 13 juni 1944”. Den avslutas med att skylten sattes upp efter utställningen på Flygvapenmuseum i Linköping den 13 juni 1944 med anledning av 50-årsjubileet av händelsen.
Självklart kunde jag inte motstå att ta en ”selfie” vid nedslagskratern.
Min Iphone satte nedslagspunkten på 56° 54′ 36″ Nord 15° 58′ 49″ Öst. Riksantikvarieämbetet anger koordinaterna 56° 54′ 37.59″ Nord 15° 58′ 47.83″ Öst. Så min Iphone är inte långt ifrån den officiella platsen. Med hjälp av dessa koordinater och den kända platsen för avfyrningsrampen vid Peenemünde kan vi bestämma V-2:ans markbana och beräkna flygsträckan, som blir cirka 338 km, till synes bortom raketens maximala räckvidd som ett vapen. Detta tyder på att detta var en icke-standardiserad raket med en lätt nyttolast.
”Dolph Thiel”
I slutet av 70-talet var jag anställd av Rymdbolaget och arbetade med studier av ett nordiskt satellitprojekt för TV-sändningar (som senare resulterade i Tele-X-satelliten, 1989-27A, katalognummer 19919). Min närmaste chef i detta var Lars Evert Anderson och vi reste mycket för att prata med olika satellitentreprenörer om läget för telekommunikationssatellitteknik. Jag tror att det var i början av november 1978 som vi besökte Los Angeles för att träffa TRW (Thompson-Ramo-Wooldridge, som 2002 absorberades av Northrop Grumman) för att diskutera direktsändande TV-satelliter. De bjöd oss på lunch, och som alltid när rymdproffs möts berättar de ”war stories”.
Min chef, Lars Anderson, beskrev hur han dagen efter sin elfte födelsedag satt i en släktings trädgård i Läckeby och drack saft och åt en kanelbulle när han hörde en hög smäll som skakade i marken. Dagen efter fick han veta att en ”bomb” hade fallit i närheten av Bäckebo (ca 20 km bort) och att ”ingen kom till skada, men en bonde föll av sin häst”. En person runt bordet, chefsingenjör Adolf ”Dolph” Thiel (1915-2001) inflikade att ”jag befann mig i kontrollbunkern i Peenemünde när vi sköt upp den där raketen”. Han fortsatte med att förklara att personen som styrde missilen med en joystick hade blivit så upphetsad att han flyttade kontrollspaken ”ur fas”. De ansvariga för uppskjutningen visste direkt att den var på avvägar, förmodligen till Sverige, sade Thiel.
Den 14 mars 1984, på en resa till Washington DC med SSC:s ordförande Fredrik Engström, råkade vi stöta på Thiel och vi åt lunch med honom i Georgetown. Han berättade då att han rekryterades till Peenemünde i januari 1940, men att han hellre hade velat bli stridspilot, men eftersom han var docent i ”ingenjörsvetenskap” vid Tekniska universitetet i Darmstadt åkte han dit för att tjänstgöra i von Brauns team. På TRW var han programchef för Thor och Able-programmen och senare vice president för rymden på TRW. Vid tidpunkten för denna lunch var han 69 år gammal och konsult åt TRW.
Förresten, efter att ha läst den här artikeln berättade Fredrik Engström att han också spelat golf med ”Dolph” Thiel i Kalifornien, men har glömt på vilken golfbana!
Gustaf Boestad – hans verk och hans efterkommande
”Rapport om en teknisk undersökning av Bäckebo lufttorped” var daterad den 21 juli 1944 och undertecknad av Henry Kjellson, vid Kungliga Flygförvaltningen. Rapporten innehöll flera bilagor, bland annat professor Gustaf Boestads preliminära, men förvånansvärt träffsäkra, bedömning av raketens framdrivningssystem. Vid tiden för Bäckebotorpeden var Boestad professor i maskinbyggnad vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm.
Gustaf Boestad (1899-1984) hade flera döttrar, varav en var Elsa-Karin Boestad-Nilsson (f. 1925), som gifte sig med Per Olov Valentin Nilsson (1929-2013). Elsa-Karin var en tidig dataprogrammerare och arbetade på Totalförsvarets forskningsinstitut (FoI) med att beräkna raketbanor och skriva kod relaterad till kärnvapen. Elsa-Karin och hennes man fick fyra barn, en son och tre flickor, varav en hette Eva.
Eva antog senare sin morfars efternamn och det var så jag lärde känna henne när jag anställde henne 1983 för att arbeta på svenska rymdaktiebolaget i Solna. Hon fick i uppdrag att arbeta med gränssnittet mellan människa och maskin för kontrollcentret för den geostationära TV-satelliten Tele-X. Hon hade tagit en civilingenjörsexamen vid KTH och gjort praktik på Electricité de France och träffat en ung man där. Så efter ett eller två år flyttade hon till Paris och gifte sig med herr Dupont. Men jag har på senare år hört av hennes mamma att Eva och hennes barn har antagit det gamla efternamnet Boestad. Så Evas efternamn har beskrivit banan Nilsson-Boestad-Dupont-Boestad!
Referenser
- Raketen och jag av Linus Walleij
- V2ROCKET.COM
- Rapport angående Bäckebobomben
Rymdhistorier 