Det här inlägget har ett enkelt syfte – nämligen att berätta grundläggande fakta om pionjärer inom svensk rymdverksmahet som har gått bort och vars gärningar inte får falla i glömska. Jag har delat in materialet i olika kategorier. Rymdentusiasterna i Svenska Interplanetariska Sällskapet var först. Svensk industri, rymdforskare och tjänstemän och ingenjörer på Rymdbolaget och Rymdstyrelsen är andra rimliga kategorier. Vilka skall jag ha med här? Det är i viss mån subjektivt, förstås, men det skall också gå att på ett rimligt sätt få fram information. Jag hoppas jag kan lägga till externa länkar så gott det går. Någon gång i framtiden hoppas någon mer energisk skribent än jag skriver en mer sammanhållen berättelse över dessa färgstarka personer.
Svenska Interplanetariska Sällskapet
Svensk industri
Rymdbolaget och Rymdstyrelsen
Rymdforskare
Källor
Svenska Interplanetariska Sällskapet
Björn Bergqvist
Född 24 maj 1913 i Stockholm
Avliden 20 mars 2000 i Solna
Familj
Gift 28 februari 1948 med Märta (1915-2006),
son Ulf (f. 1948)
dotter Anne-Marie (f. 1950).
Björn Bergqvist tog studentexamen i Norra latin och utexaminerades på Mekaniklinjen vid Tekniska högskolan i Stockholm. Kort efter examen fick han anställning på Flygförvaltningens utvecklingsavdelning för jaktplanet J 22. Därefter anställdes han vid Flygtekniska försöksanstalten (FFA) i Bromma, inom håll-fasthetsavdelningen. Han fortsatte efter pensioneringen ett antal år som mätteknisk konsult vid FFA.
De första åren på hållfasthetsavdelningen ägnade Björn Bergqvist sig åt FoU gällande avancerad flyg-planstruktur för överljudsflygplan i intim samverkan med Saab. 1945-55 hade han kontrollansvaret för en serie totalprov (till brottlast) med flygskroven till Saabs nya flygplanstyper, från B 18 till J 35 Draken.
Hans huvudsakliga verksamhet omfattade även undersökningar av värmehållfasta material för flygmotorer. Detta gav upphov till studier av hållfasthetstekniska mätmetoder, som i sin tur ledde till ett flerå-rigt uppdrag för STU, Styrelsen för teknisk utveckling, om mikroelastiska effekter i kraftmätgivare. Re-sultaten presenterade han vid flera konferenser inom IMC, International Measurement Confederation och de har utnyttjats av företag som tillverkar elektromekaniska vågar.
Björn Bergqvist blev på 1950-talet entusiastisk för rymdfart och var en av grundarna av Svenska Inter-planetariska Sällskapet, SIS, 1952. Han var aktiv medlem i SIS styrelse det första decenniet, organiserade en högklassig utbildning i raketfarkostteknik och var själv en flitig föreläsare i rymdfartteknik. Då SIS fick det internationellt hedrande uppdraget att var värd för IAF 60, 1960 års kongress i Stockholm, blev Björn Bergqvist aktiv medlem i SIS lilla organisationskommitté. Han gjorde en stor insats med sitt unika ”Rymdfarts-lexikon” (1968) samt som rymdteknikexpert och informatör om rymdkapplöpningen, i talrika framträdanden i radio och tv.
Björn Bergqvist var anspråkslös och vänlig, hjälpsam och generös. Som entusiastisk amatörpianist med en stor klassisk repertoar gladde han familj och många vänner.” (Ljungström, Fristedt, & Scherling, 2000).
I Statskalendern ser man att Björn Bergqvist 1955 arbetade på Flygtekniska Försöksanstaltens hållfasthetsavdelning som e.o. Förste avdelningsingenjör. (Statskalendern, 1955)
Carl-Johan Clemedson
Född 30 april 1918 i Toresund, Sörmland
Avliden 5 juni 1990 i Danderyd
Föräldrar: Nämndeman Johan Clemedson och Gerda Thorsell.
Gift 1944-1951med Kerstin Dahl, omgift 4 juli 1953 Ulla Malmqvist (1925-2011),
dotter Ulrika (f. 1960)
Medicine licentiat i Stockholm 1944, medicine doktor i Uppsala 1949.
Docent i medicinsk fysik vid Karolinska Institutet 1956-1959, Försvarshögskolan 1956, forskningsassi-stent FoA 1945-1949, tf överläkare Sabbatsbergs sjukhus, Södersjukhuset, S:t Eriks sjukhus 1946-1948, laborator och chef för den medicinska avdelningen på FoA 1949-1958, avdelningsdirektör FoA 1959-1959, professor i hygien i Göteborg 1959-1964. (Vem är vem, 1963). 1964 blev Clemedson generalläkare i det svenska försvaret och chef för Försvarets sjukvårdsstyrelse.
Ledamot av krigsvetenskapsakademien, ledamot av International Academy of Astronautics. (Vem är vem, 1963). Ordförande i Svenska Interplanetariska Sällskapet med början 1959.
Åke Hjertstrand
Född 20 juli 1916 i Malmö
Avliden 24 november 1989, Ekerö
Familj
Föräldrar: Tullkommissarie Axel Hjertstrand och Hilma Mårtensson.
Gift 6 augusti 1944 med Gunvor Arnell (1914-2009).
Åke Hjertstrand tog studentexamen i Lund 1935 och civilingenjörsexamen från KTH 1944. Han gjorde ett års praktik hos General Motors i USA före studierna på KTH. Detta måste ha skett någon gång under 1936-1939, före krigsutbrottet. (Inga satelliter för oss. Om Å Hjertstrand., 1960). (Vem är vem?, 1962).
Åke Hjertstrand anställdes vid svenska Träforskningsinstitutet 1944 och vid FoA 1946. Befattningar vid FoA kan man delvis följa i statskalendern:
I statskalendrarna för 1950 och 1955 nämns Åke Hjertstrand som e.o. Förste Forskningsingenjör vid FoA 1. Hans titlar anges till civilingenjör och civilekonom. (Statskalendern, 1950) (Statskalendern, 1955).
I statskalendrarna för 1963 och 1964 anges Åke Hjertstrand vara laborator vid FoA 1. (Statskalendern, 1963) (Statskalendern, 1964)
I statskalendern för 1978 anges Åke Hjertstrand som överingenjör vid FoA 2. (Statskalendern, 1978).
Åke Hjertstrand var sportflygare och medlem i KSAK och Stockholms Flygklubb. (Vem är vem?, 1962).
Rymdteknisk gärning
Åke Hjertstrand var en av grundarna av Internationella Astronautiska Federationen (IAF) sommaren 1950. Vid IAF:s åttonde kongress i Barcelona 6-12 oktober 1957 utsågs Åke Hjertstrand till en av federationens vicepresidenter under perioden 1957-1960. Redan då hade det beslutats att federationens kongress (IAC) skulle hållas i Stockholm 1960. Åke Hjertstrand grundade Svenska Interplanetariska Sällskapet 1950 och var dess ordförande 1950-1958 och 1960-1962. Han invaldes i svenska rymdforskningskommittén 1960.
Det var bland ingenjörer inom svensk flyg- och robotverksamhet som den första seriösa svenska organi-sationen för rymdfart bildades. Till vardags arbetade dessa personer med militära raketer men på sin fritid drömde de om rymdfärder. Den tongivande personen var civilingenjör Åke Hjertstrand vid FoA. Den allra första internationella sammankomsten med rymdfartsintresserade forskare och ingenjörer ägde rum i Paris den 30 september-2 oktober 1950 och brukar kallas första internationella astro-nautiska kongressen. Åke Hjertstrand deltog som observatör från Sverige. Vid återkomsten, den 16 oktober 1950, grundade Åke Hjertstrand och tre likasinnade ”Svenska Sällskapet för Rymdforskning”. Åke Hjertstrand var dess ordförande under perioderna 1950-1958 och 1960-1962.
Året därpå döptes föreningen om till Svenska Interplanetariska Sällskapet (SIS) och blev en av de tio grundarna av Internationella Astronautiska Federationen (IAF). Sällskapets första offentliga möten hölls på våren 1953 och SIS hade då 36 medlemmar. I sällskapets skrifter berättas om mötet den 10 juni 1953 då ingenjören Gilbert Larsson ”för första gången i Sverige” på Tekniska Museets terrass genom-förde en demonstration av diverse vätskeraket¬drivmedel och också en provkörning med en liten raket-motor som drevs med väteperoxid.
Det är roande att i sällskapets tidiga skrifter används termen ”astronaut” som en benämning för en rymdfartsentusiast. Det skulle snart finnas anledning att ändra detta. Sällskapets matriklar visar att medlemmarna var ”stadgade” personer inom industri och myndigheter, främst med anknytning till för-svaret och försvarsindustrin. Men även för sentida läsare kända personer, som t.ex. Anders Franzén som upptäckte regalskeppet Vasa, var med. Sällskapet hade som mest ungefär 400 medlemmar.
Vid IAF:s åttonde kongress i Barcelona 6-12 oktober 1957 utsågs Åke Hjertstrand till en av federation-ens vicepresidenter under perioden 1957-1960. Redan då hade det beslutats att federationens kongress (IAC) skulle hållas i Stockholm 1960.
Efter uppsändningen av Sputnik 1957 föreföll sällskapet inte längre som en samling excentriska entusi-aster utan övergick till att under sextiotalet bli en lobbygrupp för en svensk offentlig satsning på rymd-teknik och en roll för svensk industri i det spirande europeiska rymdsamarbetet och Åke Hjertstrand blev medlem i svenska rymdforskningskommittén 1960.
I slutet av sextiotalet var rymdfart ”mainstream” och SIS behövdes inte längre för att popularisera ”drömmen om rymden.” Dessutom föreföll det som om Sveriges intresse för en livaktig rymdverksam-het var litet. Medlemmarna som grundat sällskapet började också nå den övre medelåldern. Man kan spekulera om det var dessa tre faktorer som gjorde att sällskapet 1968 uppgick i Flygtekniska Förening-en. Ironiskt nog skulle ingen av de som startat sällskapet spela någon aktiv roll i den svenska rymdverk-samhet som så småningom sköt fart under sjuttiotalet.
Sven Grahn skriver i sina memoarer: ”… Jag själv gick med i sällskapet 1959, vid 13 års ålder. Jag kommer ihåg de eleganta herrar och damer som utgjorde sällskapets kärna. De utstrålade världsvana och bildning – inte alls fanatism eller besatthet. Visst fanns det allvarliga herrar med räknestickan ständigt i handen, men de vägdes upp av frustande kul ingenjörstyper som mekade med raketmotorer på jobbet. Sällskapet ordnade kurser i raketteknik som jag som sextonåring deltog i. Efter föreläsningarna i en lektionssal i flickläroverket vid Sveaplan i Stockholm fick man svåra hemläxor att göra – som t.ex. att numeriskt lösa rörelseekvationerna för den raket som skulle skicka upp USA:s första astronaut på en femton minuters färd i kastbana. Karaktärsdanande är väl en god beskrivning av den erfarenheten. Som vi ska se längre fram var mitt medlemskap i sällskapet avgörande för mitt val av yrkesbana. Jag är fortfarande stolt över att ha varit medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet – vilket fantasieggande namn på en förening, förresten…” (Grahn, 2011)
Åke Håborg
Född 31 augusti 1918 i Karlskrona
Avliden 4 november 2000, Stockholm
Familj
Gift 5 juni 1955 med Inga-Britt (f. 15 juni 1929),
Dotter Eva (f. 1955).
”…Ett helt liv med robotar och raketer
I dag, tisdag, fyller ÅKE HÅBORG, Stockholm, 75 år och summerar:
– Mitt liv har varit FRRR. Ett förtydligande är på plats: F = flyg, R = raket, R = robot, R= rymd.
Det här har Åke Håborg sysslat med hela sitt yrkesverksamma liv.
Han föddes i Karlskrona och kom till Stockholm med sina föräldrar som 13-åring. Till en början blev han retad för sin dialekt men det var ett övergående bekymmer. Som 18-åring fick han plats i Sparmanns flygindustri och kom direkt in i vad som skulle bli hans liv.
Biggles favorit
– Fabriken hade gjort en Sparmannjagare som användes av flygvapnet som skolplan och höll på med en ny flygplanskonstruktion som hette E4, och jag kom in i utvecklingsteamet, berättar Åke Håborg. E4 kom dock aldrig i produktion. På kvällarna pluggade jag och blev så småningom flygingenjör. Jag blev uttagen som värnpliktig flygförare men avbröt utbildningen för att i stället börja jobba med flygvapnets utveckl-ing av det som blev Sveriges första egna jaktplan, J 22.
Flygvapnets jaktplan i övrigt vid den här tiden var klassiska Gloster Gladiator – Biggles gamla favorit-kärra, ni kanske vet.
– Mitt huvudsakliga område vid konstruktionen av J 22 var luftintaget som vi satte i vingarna, minns Åke Håborg. 1942 var J 22 klar och fanns ute på förbanden i ett tiotal år.
Vägrade flytta
1946 knöts Åke Håborg till försvarets robotbyrå och jobbade sedan också för Saab. Till sin lycka kunde han göra det i Stockholm för hans fru Inga-Britt hade satt sig på tvären när det var aktuellt att flytta till Linköping.
En av de konstruktioner som växte fram på hans ritbord var den första svenska livräddningsraketen, en sådan som skjuter ut katapultstolen när föraren måste lämna planet. Den första maskin som fick denna konstruktion var A 32 Lansen. I princip var det en liknande som miljoner TV-tittare kunde se komma till användning vid Jas-kraschen i Stockholm för några veckor sedan.
Denna kom inte som någon överraskning får Åke Håborg.
– Det ligger i sakens natur att det blir haverier med nya plan, säger han. Vi hade en hel del med J 22:an också.
Under flera år var Åke Håborg redaktör för Astronautisk tidskrift samt sekreterare i Interplanetariska sällskapet som gav honom värdefulla internationella kontakter. Han har sålunda kunnat diskutera raket och robotar med sådana som Wernher von Braun, Gagarin och Teresjkova.
Hjärnan är mättad
Åke Håborg följer inte längre med så noga vad som händer på hans gamla specialområde.Det var intressant när jag höll på med det och är det väl fortfarande men hjärnan kan inte ta åt sig hur mycket som helst, konstaterar han.
Han och hustru bor i samma hyreshus på Gärdet sedan 1947. Då flyttade de in i en etta och har gradvis bytt upp sig till den nuvarande fyran. Det är inte i denna som han bjuder på kalas på högtidsdagen…”
– För första gången i mitt liv har jag hyrt en lokal för att ha fest, säger han. Det är närmast för att frugan skall kunna ta det litet lugnt. Då får jag också bättre svängrum för mina ordensbröder i Par Bricole och Bifrost samt kamraterna i Robotsällskapet och Hörselskadades förening.”
(Ett helt liv med robotar och raketer, 1993)
I statskalendern
I Statskalendern 1978 återfinner man Åke Håborg som byrådirektör på Flygtekniska Försöksanstaltens aerodynamikavdelning. (Statskalendern, 1978)
Olle Ljungström
Född 26 februari 1918 i Stockholm
Avliden 19 februari 2013 i Lidingö
Föräldrar: Tekn dr Fredrik Ljungström och Signe Söderberg.
Gift 12 december 1942 med Britta, f. Tullberg (1919-?).
Barn: Björn (f. 1944), Margareta (f. 1948), Lars (f. 1951)
Utbildning
• Studentexamen 1937 (Vem är vem?, 1962)
• Civilingenjörsexamen från KTH 1942 (Vem är vem?, 1962)
• KTH:s USA-stipendiat 1948 (Vem är vem?, 1962)
• Tekn. Lic. 1965 (Lorén, 1993)
• Tekn. Doktor 1973 (Lorén, 1993)
Anställningar
• Beräkningsingenjör SAAB i Linköping 1942.
• Driftsingenjör vid Svenska Skifferolje AB Närkes Kvarntorp 1943-1945.
• Beräknings- och projektingenjör SAAB Linköping 1945.
• Ingenjör för teknisk kontroll och chef för projektsektionen för projektering av robotsystem och markeffektfarkoster 1957
(Vem är vem?, 1962)
Andra uppdrag
• Tjänst i Flygvapnet 1940,
• Flygteknisk fackredaktör Teknisk Tidskrift 1960,
• Associate fellow Institute of the Aerospace Sciences USA,
• Medlem i Royal Aeronautical Society London,
• Senior member of The American Rocket Society, USA,
• Medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet (styrelseledamot 1959-1960),
• Medlem i Flygtekniska Föreningen, Svenska Uppfinnarföreningen, Svenska kryssarklubben, KSSS. (Vem är vem?, 1962)
Övrig verksamhet
Olle Ljungström skrev en biografi över sin far Fredrik och spelade gärna folkmusik på fiol på fritiden. (Lorén, 1993)
Teknisk gärning
Olle var son till den legendariske uppfinnaren och segelbåtskonstruktören Fredrik Ljungström. Olle hjälpte sin pappa i arbetet med den legendariska ”Ljungströmaren” en segelbåtstyp med runt skrov och ostagad mast kring vilken ett dubbelsegel kunde rullas vid revning. Den byggdes i 17 typer i ett 40-tal exemplar på 1930- och 50-talen. Olle var själv en entusiastisk seglare långt upp i åren.
Under sin tid vid SAAB arbetade Olle Ljungström med flygplanstyper från bombaren B17 till Viggen. Han var också projektledare för svävarfarkosten SAAB 401 åt marinen. Från 1974 bytte Olle Ljungström inriktning och arbetade i 15 år med vindkraftsprojekt – en energikälla som han ansåg vara styvmoderligt behandlad. Redan på 50-talet hade pappa Fredrik projekterat vind-kraftsverk. (Lorén, 1993)
Svensk industri
Henry Schefte
Född 28 maj 1925 i Danmark
Avliden 4 januari 1998 i Skärholmen
Föräldrar: Skräddarmästare Abraham David Scheftelowitz, Bella Korzen,
Bror: Aron (Arne) Schefte.
Gift 23 juli 1954 med Ann-Margret,
Barn Eva (f. 1955), Göran (f. 1957), Thomas (f. 1967).
Utbildning
• Studentexamen, danska skolan i Lund (1944)
• Civ.ing. med inriktning mikrovågsteknik, Danmark tekniska Högskola (1950)
• Tekn. Lic, KTH (1954)
Anställningar
• LM Ericsson, LME (1951-1957)
• AB Atomenergi (1957-1960)
• LM Ericsson (1960-1990)
Övriga uppdrag
• 1968-69 var han ”visiting professor” vid University of Washington i Seattle i USA.
• Styrelseledam. i Sv. Civilingenjörsförb. (1966-1975).
• Ordförande för SER (Sveriges Elektroingenjörers Riksförbund).
Under 1943 flydde Henry Schefte, som 18-åring, med sina föräldrar och syskon under mycket drama-tiska omständigheter från hemstaden Köpenhamn till Malmö. 1944 tog han studenten vid den danska skolan i Lund. Därefter började han studera vid Tekniska högskolan i Stockholm. Efter ett halvår avbröt han sina studier för att delta i motståndet mot den tyska ockupationen av Danmark. Han blev soldat i den Danska brigaden och fick som sådan vara med om befrielsen av Köpenhamn den 5 maj 1945. (Teletekniker och utvecklingsoptimist, 1998)
Henry Scheftes licentiatavhandling hade titeln ”Direct-coupled waveguide filters”.
Henry Schefte tillhörde koncernledningens teknikstab på LME och verkade för företagets engagemang i fiberoptik, radiolänkar och satellitkommunikation. Henry Schefte hade strategiskt ansvar för LME:s engagemang i telesatelliter och hade därför stort tekniskt inflytande på utredningen av det tänkta nor-diska TV-satellitsystemet Nordsat och den senare realiserade telesatelliten Tele-X.
Den 11 juni 1970 sköts ELDO:s bärraket Europa I upp från raketbasen Woomera i Australien för att placera en 250 kg:s satellit i polär omloppsbana. Satelliten medförde telekommunikationsutrustning utvecklad av L M Ericsson i samarbete med företag i Danmark, Norge, Belgien och Italien. Uppskjut-ningen misslyckades men erfarenhet som vunnits om rymdkvalificerade system fick stor betydelse för Ericssons framtida engagemang i rymdprojekt. Veckan före uppskjutningen var Henry Schefte närva-rande i Woomera som officiell representant för den europeiska rymdkommunikationskonferensen som stod bakom experimentet. (LM Ericsson, 1970)
Ivan Öfverholm,
Född 21 mars 1942 i Ludvika församling i Kopparbergs län
Avliden 6 mars 2018
Gift m Annika Lidvall (f 1946)
Barn Anna (1973) och Carolina (1985)
Öfverholm avlade civilingenjörsexamen i elektroteknik vid Chalmers tekniska högskola 1968. Han var verkställande direktör för Saab Ericsson Space 1984–2000 (nu Ruag Space).
Ivan invaldes 1994 som ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien. 2007 startade han Ingenjörer utan gränser där han var ordförande till och med 2015.
Mellan åren 2000-2002 grundade och drev Ivan ATELSAT Ltd i Johannesburg SA och från 2004-2007 var han ESAs Industrial Ombudsman för småindustri.
Han var son till ASEA-direktören Håkan Öfverholm (1905–1982) och Gun Anderson (1911–2002) samt sonson till civilingenjör Ivan Öfverholm och dotterson till urmakarmästaren Stefan Anderson. Han var systerson till Stig Stefanson och Birgit Ridderstedt.
(Wikipedia)
Rymdbolaget & Rymdstyrelsen
Lars Evert Anderson
Född 12 juni 1933 i Kalmar
Avliden 24 april 2015
Gift med 1: Ella, (f. 1935). Barn: Eva (f. 1958), Olle (f. 1960), Annika (f. 1964), Johanna (f. 1975),
Gift med 2: Susanne Lagercrantz (f. 1953)
Utbildning
Anställningar
• Saab i Göteborg med datahanteringssystem till satelliter (främst satelliten TD-1A).
• Rymdbolaget i Solna, 1973-1983, projektstudier och projektledning för rymdsystem.
• Notelsat i Stockholm, planering av de nordiska televerkens användning av Tele-X.
• Försvarets materielverk.
Andra uppdrag
• Medlem, styrelsemedlem (fr. 1979), ordförande (1989-1991) och hedersledamot i Flygtekniska Föreningen (2013).
• Organiserade internationella rymdkongressen i Stockholm 1985.
Utmärkelser
Flygtekniska föreningens bronsmedalj till flygpionjärens Enoch Thulins minne (1994).
Fritidsintressen
Hans teknikkunskaper rymde även sådant som kameror och franska och amerikanska bilar. Som jazzäls-kare visste han alltid var de trevliga jazzklubbarna låg.
Flyg- och rymdteknisk gärning
Lars fick tidigt kontakt med rymdteknik. Han berättade (Anderson, 2005): ”En vacker sommardag 1944 i det lilla idylliska samhället Läckeby, 15 km norr om Kalmar, satt jag i trädgården och drack saft, dagen efter mitt elvaårskalas. Plötsligt hördes en mycket kraftig smäll och marken började skaka. Dagen därpå fick jag höra att en bomb hade slagit ner i Bäckebo några kilometer därifrån, men ingen hade blivit ska-dad – det var bara en bonde som vid explosionen ramlat av sin häst.” Det var en tysk V-2-raket som kommit på avvägar från Wernher von Brauns provplats Peenemünde.
Lars Anderson fick sin rymdtekniska erfarenhet genom sitt arbete hos SAAB i Göteborg med datahante-ringssystem för satelliter (TD-1A-satelliten).
Under sin tid på Rymdbolaget bidrog Lars Anderson aktivt till att svensk industri (SAAB, Volvo Aero) fick beställningar inom Arianeprogrammet. Senare ledde han utvecklingen av sondraketstyrsystemet S-19 och det tekniska arbetet med att definiera forskningssatelliten Viking (uppsänd 1986). Lars Anderson var den drivande kraften bakom idéerna till en nordisk TV-satellit (Nordsat) och han var den tekniska hjär-nan bakom TV- och datakommunikationssatelliten Tele-X (uppsänd 1989).
Anförande vid minnesstund för Lars Evert Anderson 29 maj 2015
Sven Grahn
Tänk att jag inte visste att Lasse också hette Evert – som min pappa. Och ända arbetade vi ihop nästan varenda arbetsdag i åtta år (1975-1983)! Så kan det vara när man koncentrerar sig på jobbet och vardagen är intensiv utöver det vanliga. Så var de åtta åren som Lasses ”sidekick”. Vi var alltid på språng – nya projekt, ständiga resor, nya städer – och nya jazzklubbar.
En liten episod som jag ofta tänker på var när vi skulle delta i provskjutningen vid NASA:s raketbas Wallops Island på Virginia:s Atlantkust av det styrsystem för sondraketer som Saab konstruerat och där Lasse var Rymdbolagets projektledare. Det var mn första arbetsuppgift på Rymdbolaget. Raketen skulle ha skjutits upp före jul 1975, men dåligt väder och annat gjorde att vi fick lämna den lilla hålan Pocomoke City och resa hem till Jul med oförrättat ärende. Men Lasse skulle skriva en offert om en studie av en nordisk TV-satellit så jag fick återvända till USA ensam direkt efter nyår. Men Lasse hängde med ändå. Under nedräkningen den 10 januari fick jag läsa upp vindstyrkor på olika höjd över raketbasen på telefon så att Lasse, som satt hemma vid köksbordet, kunde rita upp vindprofilen och godkänna att vinden var OK för att skjuta. Kom ihåg, detta var före Skype och andra finesser. Hur gick det? Strålande! Ekipaget landade mitt i en ”foreign fishing fleet” (rysk) och bärgades. NASA använder fortfarande systemet vid sin raketbas i New Mexico och det tillverkas fortfarande i Linköping. Så Lasse lät mig, nyanställd, representera kunden inför stora NASA och SAAB. Sån var han – man fick rejäla arbetsuppgifter och hans förtroende.
USA-resor med Lasse var kul och de blev ganska många. Vi skulle alltid hyra samma sorts bil – Oldsmobile Cutlass Supreme skulle det vara – Lasse hade full koll på General Motors sortiment. Ja, jag har lagt in en bild på modellen här i manuskriptet om någon vill titta!
Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och berätta om äventyr med Lasse i rymdteknikens underbara värld men jag skall försöka begränsa mig.
Vi åkte ofta bil långa sträckor t.ex. Pocomoke City i Virginia till New York City hela vägen upp utefter New Jersey Turnpike – mitt i natten! Eller US 1 från Los Angeles till San Fransisco. Jag fick smak för den sträckan då och har kört den två gånger till. Lasse hade förstås hyrt en Cutlass Supreme.
Cutlass Supreme 
Med kungen på IAC 85 
Fr.v. Sven Grahn, Lars Anderson (NASA Wallops, 1975) 
16 nov 1978: Lasse (t.h.) och Gunnar Wenneberg (LME) fotograferade av mig i Morro Bay på väg från LA till SF.
Lasse hade sina tekniska käpphästar naturligtvis. Med erfarenhet från flygbranschen oroade han sig för vibrationer i strukturer även på satelliter. Vi yngre ingenjörer slog ibland vad om när i ett tekniskt möte Lasse skulle ställa frågan ”och hur är det med Q-faktorerna” (Q-faktor är förstärkning av resonanssvängningar – hänger ni med) och den stackars leverantören blev nervös. Men det var lärorikt att lyssna på när han med stillsam och vänlig röst korsförhörde en potentiell leverantör och på ett underfundigt sätt avslöjade företagets alla svagheter. Q-faktorerna ni vet! Och han höll alltid sin lilla svarta anteckningsbok så att motparten skulle se när han skrev i den. Smart psykologi eller omedvetet – vad vet jag, men det fungerade!
Lasses storverk var förstås hans insats för att få till stånd rymdföremålet med den internationella beteckningen 1989-27A, d.v.s. TV- och datakommunikationssatelliten Tele-X. Lasse satte projektet på rätt tekniskt spår. Satelliten var i drift under åren 1989-1998 och fungerade strålande. Nu är hon rymdskrot. Det finns många åsikter om projektet och det har skrivits en doktorsavhandling om det. ”Vem älskade Tele-X” är titeln. Svaret på frågan i titeln är Rymdbolaget och Lasse! På senare år när jag träffade Lasse i olika sammanhang brukade vi alltid tala om Tele-X och dra oss till minnes alla dramatiska turer och konflikter kring dess tillkomst. Men vi slutade alltid samtalet med att tillsammans konstatera vilken braksuccé projektet i själva verket var. Vi var stolta helt enkelt. Och det är jag fortfarande och över att ha arbetat ihop med Lasse – trots sin stillsamma framtoning en verklig eldsjäl. Det är sådana som han som behövs!
Ernst Åke Brunberg
Född 3 januari 1922 i Karlskrona
Avliden 6 juli 2011 i Danderyd
Gift 1950 med Ann-Mari Tiderman, (f. 1925). Barn: Marie (f. 1953), Anne (f. 1956), Ulla (f. 1964)
Studentexamen, Stockholm (1940)
Civ.ing. KTH (1947)
Tekn. Dr. KTH (1958)
Anställningar
1:e assistent institutionen f elektronik KTH (1946-1951)
Forskningsassistent institutionen f elektronik KTH (1951-1958)
Docent, Naturvetenskapliga Forskningsrådet (1959-1962)
Sekreterare, Svenska kommittén för rymdforskning (1959-1962)
Sekreterare i Rymdkommittén (1962-1964)
Laborator, Naturvetenskapliga Forskningsrådet (1964-)
Forskningsrådens rymdnämnd (1964-1972)
Statens delegation för rymdverksamhet, forskningskommittén (1973)
(Vem är vem, supplement, 1968)
Johan (Jan) Stiernstedt
Född 9 juni 1925 i Uppsala
Avliden 2 januari 2008
Föräldrar: Friherre Gordon Stiernstedt (1885–1976), och Kate Hamilton (1890-1976).
Gift med: Ulla Bruhner, (f. 1925). Barn: Göran (f. 1949), Metta (f. 1952), Johan (f. 1954), Petter (f. 1963)
Studentexamen vid Östra Real (1944).
Fil. kand. Vid Uppsala Universitet (1953).
Anställningar
Försvarsstabens underrättelsebyrå, amanuens (1953-1956), t.f. byråsekreterare (1956-1957).
Utbildningsdepartementet (1959), departementsråd (1965-1969), exp. chef (1969-1979).
Överdirektör för Rymdstyrelsen (1979-1989).
Övriga uppdrag
Startade Uppsala studenters litterära klubb.
Redaktionsmedlem i tidskriften Utsikt.
Vice ordförande (1949) och ordförande i Uppsala studentkår (1951).
Ombudsman i Sveriges Förenade Studentkårer (1953 och 1957-1959).
Sekreterare i 1957 års studentbostadsutredning (1957–1960).
Svensk delegat i COPERS och senare svensk chefsdelegat i ESRO/ESA:s råd (1964-1989).
Svensk representant i CERN:s råd.
Ordförande i Statens Delegation för Rymdverksamhet (1972-1979).
Ordförande i den europeiska rymdorganisations ESA råd (1978-1981).
Ledamot av Vetenskapssamhället i Uppsala (1988).
Revisor i Nobelstiftelsen (1969–1990).
Styrelseledamot Uppsala Stadsteater (1951-1953).
(Rymden hans arbetsfält, 1993)
(Konnader, 2008)
Övrigt
Riddare av Hederslegionen.
Friherre. Uppvuxen på släktgården Risberga i Knivsta.
Rymdforskare
Bert Bolin
Född 15 maj 1925 i Nyköping,
Avliden 30 december 2007 i Österåker
Utbildning
• Fil. kand. vid Uppsala universitet 1946
• Fil. lic. vid Stockholms högskola 1950
• Fil. dr Stockholms högskola 1956.
Anställningar
• Lärare i meteorologi 1949-1955 parallellt med studierna vid Stockholms Högskola 1949-1955.
• Docent vid Stockholms Högskola 1956-1961.
• Professor i meteorologi vid Stockholms universitet 1961-1990.
• Biträdande chef för Internationella meteorologiska institutet (IMI) i Stockholm (som var nära kopplat till meteorologiska institutionen) från 1955. Bert Bolin tog i praktiken hand om IMI vidprofessor Carl-Gustaf Rossbys förtida bortgång 1957.
• Chef för Internationella meteorologiska institutet (IMI) 1961-1965.
• Vetenskaplig direktör på den europeiska rymdorganisationen ESRO i Paris 1965-1967.
• Chef för Internationella meteorologiska institutet (IMI) 1967-1990.
Andra uppdrag
• Ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1962
• Ordförande i Forskningsrådens rymdnämnd 1967-1971.
• Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin 1970.
• Ordförande i FN:s klimatpanel IPCC 1988-1998.
Utmärkelser
• Rossbypriset 1993.
• Amerikanska meteorologisamfundets Carl-Gustaf Rossby-medalj 1984.
• Hedersledamot vid Södermanlands-Nerikes nation 1990.
Rymdforskningsgärning
Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådens kommitté för rymdforskning” vid ett sammanträde på KTH. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en bas för höghöjdsraketer i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från docenterna Bert Bolin vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) och Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofy-siska Observatorium. Under hösten 1959 inkom detaljerade förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.
I augusti 1960 kunde Bert Bolin rapportera till Rymdkommittén att NASA via kontakter hos amerikanska flottans forskningsorganisation erbjudit fem Arcasraketer och samarbete kring forskning om de nattly-sande molnen. Det var forskaren vid MISU Willard Houston, officer vid USA:s flotta, som förmedlat kontakten med flottans forskningsorganisation och rakettillverkaren Atlantic Research Corporation.
Bert Bolin var den vetenskaplige ledaren för den första uppskjutningen av en rymdraket från Sverige, Arcasraketen som sändes upp från Nausta den 14 augusti 1961. Han fortsatte att var den drivande kraf-ten bakom de fortsatta raketuppsändningarna från raketbasen Kronogård under åren 1962-1964. Han rekryterade den tekniker grupp som ledde försöken, bl.a. Lennart Lübeck och Lars Rey. Med denna erfa-renhet som bakgrund fick han uppdraget att vara den europeiska rymdorganisations ESRO vetenskap-lige direktör under åren 1965-1967.
Vid disputationen 1956 
TV-intervju Nausta 9 aug 1961 
I Kronogård 1964.
Anmärkning: Den 9 februari 1960 ändrades namnet till ”Svenska kommittén för rymdforskning”, SKR. Bland de 18 personerna i kommittén, vars ordförande var professorn i teoretisk fysik vid KTH, Lamek Hulthén (1909-1995), återfanns Hannes Alfvén, Nicolai Herlofson (professor i Elektronfysik vid KTH), Bertil Lindblad (professor i astronomi vid Stockholms Universitet, chef för observatoriet i Saltsjöbaden), Gösta Funke, Olof Rydbeck (skapare av Råö rymdobservatorium), Nils-Henrik Lundquist (FoA, Försvarets Forskningsanstalt), Håkan Sterky (GD, Televerket), Bert Bolin (då docent, senare professor i meteorologi vid Stockholms Universitet). Dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium i Kiruna var ständigt adjungerad. Sekreterare var docent Ernst-Åke Brunberg.
Bengt Hultqvist
Född 21 augusti 1927 i Hemmesjö
Avliden 24 februari 2019
Föräldrar: Målare Eric Hultqvist (1907-2007), Elsa Carlsson (1908-1997)
Gift 1953 med Gurli Gustafsson (f. 1929). Barn: Anders (f. 1955), Hans (f. 1959), Anna-Karin (f.1966).
Utbildning
• Studentexamen, Södra Latin, Stockholm (1947)
• Fil. kand. Stockholms Högskola (1951)
• Fil.mag. Stockholms Högskola (1952)
• Fil. lic. (1954).
• Fil. dr. (1956).
Anställningar
• Docent i fysik, särskilt radiofysik, Stockholms Universitet (1956-1967)
• Radiofysiska Institutionen (1951-1956)
• Laborator och föreståndare för Kiruna Geofysiska Observatorium (1956-1967)
• Professor i geokosmofysik, Umeå Universitet (1967)
• Föreståndare för Kiruna Geofysiska Observatorium (senare KG I , IRF) (1967-1994)
• Chef för ISSI (International Space Science Institute) i Bern, Schweiz, (1994-1998)
Övriga uppdrag
• Ledamot och från 1970 ordförande i rymdnämnden (1964-1972)
• Ordförande i rymdstyrelsens (och dess föregångare) forskningskommitté
• Generalsekreterare i IAGA (International Association of Geomagnetism and Aeronomy) (2001-2009)..
Utmärkelser
• Riddare av Nordstjärneorden.
• Teknologie hedersdoktor vid Högskolan i Luleå (1993)
• Rossbypriset (2004).
Bengt flyttade till Stockholm (Nacka) med sina föräldrar ca 1930. Efter grundexamen anställdes han av pro-fessor Rolf Sievert vid Radiofysiska institutionen i Stockholm och disputerade i fysik vid Stockholms uni-versitet i april 1956. Professor Sievert var ordförande i den kommitté inom Vetenskapsakademien som förberedde ett nytt geofysiskt observatorium i Kiruna och han föreslog att Bengt Hultqvist skulle flytta till Kiruna och ta hand om det nya observatoriet. Han utsågs till föreståndare för Kiruna geofysiska ob-servatorium (KGO) 1956 och det nya observatoriet invigdes den 2 juli 1957.
Willy Stoffregen
Född 27 augusti 1909 i Tyskland
Avliden 16 mars 1987 i Uppsala
Gift m. Gunborg (f.1917) 15 dec 1945.
Barn Björn (1948), Tore (1958)
”Dr Stoffregen var född i Tyskland. Efter ingenjörsexamen och vidareutbildning vid Heinrich Hertz-institutet deltog han under det andra internationella polaråret 1932-1933 i en norrskensexpedition till Nordnorge. Han stannade vid Nordlysobservatoriet i Tromsö fram till 1940 då han på grund av andra världskriget lämnade Norge. Efter ett år i Finland kom han 1941 till Sverige. Krigsåren var han anställd vid institutet för högspänningsforskning, Uppsala universitet. 1946 Återvände han till Norge och arbetade vid Forsvarets forskningsinstitutt med jonosfärforskning. I början av 1950-talet kom han åter till Sverige och startade i regi av Försvarets Forskningsanstalt regelbundna jonosonderingar, radarstudier av jordens övre atmosfär, i Uppsala 1952.
Under hans två decennier långa dynamiska ledarskap utvecklades jonosfärobservatoriet snabbt till en nationellt och internationellt erkänd rymdforskningsinstitution. Verksamheten kom parallellt med jonosonderingarna att omfatta jonosfärforskning med automatiska kameror, spektrometrar och norrskensradar samt sedan början av 1960-talet även med sondraketer. Den rikhaltiga utrustning som utvecklades och byggdes under observatoriets uppbyggnadsskede gjorde det möjligt att senare delta i avancerade rymdforskningsexperiment som ligger till grund för dagens verksamhet. Forskningsresultaten återspeglas i ett stort antal publikationer av honom och hans medarbetare.
För sina pionjärinsatser inom jonosfärforskningen och sin idérikedom samt för sitt arbete för det internationella geofysiska Aret 1957-1959 erhöll Willy Stoffregen 1960 det Arnbergska priset utdelat av Vetenskapsakademien och 1981 Rossbypriset utdelat av Svenska geofysiska f0reningen. Ar 1968 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Aven efter pensioneringen fortsatte Willy Stoffregen att med aldrig sinande vitalitet och med en sann forskares nyfikenhet hålla sig a jour med sitt forskningsområde och stödja och uppmuntra sina yngre kolleger. Under de senaste åren hade han också möjlighet att ägna mycket tid åt sitt specialintresse, nämligen musik. Som den mångsidige människa han var lyckades han även som kompositör nå framgångar. Flera av hans verk har framförts i radio i Skandinavien.
Willy Stoffregen var min chef, min kollega, en god medmänniska och vin alltsedan observatoriet grundades. Jag ocb mina arbetskamrater saknar honom. Det blir ett tomrum på jonosfärsobservatoriet nu när Willy inte längre är med oss.”
Harald Derblom (källa UNT)
Georg Witt
Född 8 februari 1930 i Újpest, Ungern
Avliden 12 juli 2014, Karmiel, Israel
Gift 1 Lena (f. 1936), Barn: Susanna (f. 1962), Magdalena (f. 1964), Nils 8f. 1967):
Gift 2: Judith
Utbildning
• Stockholms Stads Tekniska Aftonskola, radiotekniker (1948-1950).
• Fil. Kand. Stockholms Högskola (1957).
• Värnpliktig radiotekniker (1960).
• Fil. lic. Stockholms Högskola (1961).
• Filosofie doktor vid Stockholms Universitet (1967).
Anställningar
• LM Ericsson (1948) och senare radiofabrikerna Radiola och Standard Radio (1940-talet)
• Forskningsassistent, Stockholm Universitet (chef C-G Rossby)
• Forskningsassistent, KTH, Plasmafysik, (chef Hannes Alfvén)
• Meteorologiska Institutionen, Stockholms Universitet (1954-1995)
Fritidsintressen
Spelade piano och flöjt.
Levnadslopp
Georg föddes i Újpest i Ungern. Han och hans familj utstod svåra umbäranden under andra världskriget i samband med Förintelsen. De bodde i Újpest när Tyskland invaderade Ungern 1943. När han var fjorton år gammal tvingades han bort från skolan och deporterades till Auschwitz och andra koncentrationslä-ger. Amerikanska trupper befriade honom den 1 maj 1945. Efter två år i Tyskland och Ungern kom han till Sverige i februari 1947 för att träffa sin mor som kommit med Bernadottes vita bussar från Belsen. Han övervägde att bege sig till Israel, men blev kvar här. (Gumbel J, 2015)
Sommaren 1957 deltog Georg i en expedition till Östersund ledd av professor Rossby för att undersöka regnmoln. Det var få regnmoln, men gott om de då mystiska nattlysande molnen på 80 km höjd som vi nu vet består av mycket små ispartiklar. Detta naturfenomen blev starten för ett rikt forskarliv som Georg ägnade åt studiet av atmosfären från marken och med höghöjdsraketer. I början av 60-talet var han forskaren bakom de första forskningsraketer som sänts upp i Sverige – från den tillfälliga raketbasen Kronogård nära Jokkmokk. Organisationen som då skapades lade grunden till Rymdbolaget.
Som ledare för atmosfärfysikgruppen vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet fort-satte han att med raketer forska om mesosfären (50-100 km höjd), övergången mellan atmosfären och rymden. Georg var trogen användare av raketbasen Esrange i Kiruna och drivande bakom Sveriges rymdobservatorium Odin – i omloppsbana sedan 2001.
Minnestext över Georg Witt undertecknad av Fredrik Engström, Sven Grahn, Jörg Gumbel, Misha Khaplanov, Lennart Lübeck, Donal Murtagh, Jacek Stegman – rymdkollegor.
Georg Witt, Järfälla, professor i atmosfärens fysik, pionjär inom svensk rymdforskning och avhållen kollega, avled i Israel den 12 juli vid 84 års ålder. Hans närmaste är hustru och tre barn i ett tidigare äktenskap. Han och hans familj utstod svåra umbäranden under andra världskriget i samband med Förintelsen. Georg föddes i Ungern och kom till Sverige 1947 för att träffa sin mor som kom med Bernadottes vita bussar. Han övervägde att bege sig till Israel, men blev kvar här.
På 40-talet arbetade han bl.a. på LM Ericsson och radiofabriken Radiola och studerade på Stockholms Stads Tekniska Aftonskola. Trots avsaknad av studentexamen läste han matematik och teoretisk fysik på Stockholms Högskola för en fil. kand. I examen ingick även meteorologi som han läste för C-G Rossby och även arbetade åt på halvtid. Resten av dagen arbetade han åt Hannes Alfvén på KTH.
Sommaren 1957 deltog Georg i en expedition till Östersund ledd av professor Rossby för att undersöka regnmoln. Det var få regnmoln, men gott om de då mystiska nattlysande molnen på 80 km höjd som vi nu vet består av mycket små ispartiklar. Detta naturfenomen blev starten för ett rikt forskarliv som Georg ägnade åt studiet av atmosfären från marken och med höghöjdsraketer. I början av 60-talet var han forskaren bakom de första forskningsraketer som sänts upp i Sverige – från den tillfälliga raketbasen Kronogård nära Jokkmokk. Organisationen som då skapades lade grunden till Rymdbolaget.
Som ledare för atmosfärfysikgruppen vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet fortsatte han att med raketer forska om mesosfären (50-100 km höjd), övergången mellan atmosfären och rymden. Georg var trogen användare av raketbasen Esrange i Kiruna och drivande bakom Sveriges rymdobservatorium Odin – i omloppsbana sedan 2001. Utan Georg och hans internationella betydelse hade vi inte haft den rymdverksamhet vi fick, utan en annan och sämre.
Många har gjort sina lärospån hos Georg som inte bara var teoretiker. Hans fickor kunde rymma prismor, optiska filter och gasurladdningslampor. Han talade åtskilliga språk. Dessutom livade han upp långa nätter i väntan på rätt vetenskapliga villkor för en raketuppskjutning med sin flöjt, torra men varma humor och upptåg.
Källor
(1950). i Statskalendern (s. 126).
(1955). i Statskalendern (ss. 259, 137).
(1962). i Vem är vem? (ss. 573, 839).
(1963). i Statskalendern (s. 125).
(1963). i Vem är vem (s. 201).
(1964). i Statskalendern (s. 126).
(1968). i Vem är vem, supplement (s. 547).
(1978). i Statskalendern (ss. 119, 127).
Academie de l’air et de l’espace. (2018).
Anderson, L. (2005). Bäckebo-lufttorpeden. Bevingat, 3-4.
Carl-Johan Clemedson. (u.d.).
Ett helt liv med robotar och raketer. (den 31 aug 1993). DN.
Flygtekniska föreningen. (Nr 2 2009). Bevingat, s. 2.
Grahn, S. (2011). Jordnära Rymd. Stockholm: Instant Book.
Gumbel J, S. J. (2015). A Tribute to Georg Witt. Journal of Atmospheric and Solar-Terrestrial Physics, Vol 127, ss. 3-7.
Inga satelliter för oss. Om Å Hjertstrand. (1960). Okänd.
Konnader, B. (den 16 1 2008). Jan Stiernstedt. DN.
Ljungström, O., Fristedt, K., & Scherling, G. (den 6 April 2000). Minnesord B Bergqvist. DN.
LM Ericsson. (6 1970). Bärraket med LME-utrustning. Kontakten, ss. 82-83.
Lorén, K. (den 26 feb 1993). Båt, flygplan och vindkraft. Olle Ljungströms liv har alltid kretsat kring teknik. DN.
Rymden hans arbetsfält. (den 10 9 1993). Uppsala Nya Tidning, s. 12.
Teletekniker och utvecklingsoptimist. (den 28 01 1998). DN.
Rymdhistorier 