Nu skall jag svära i rymd-kyrkan. Jag var med i radions extrasändning i går kväll (2 augusti 2020) med anledning av att SpaceX rymdskepp landade efter sin första provfärd med människor ombord. Varför i h-e ansåg de det nödvändigt att sända detta inslag? Jag ansträngde mig för att sätta händelsen i ett rimligt perspektiv, men SR:s reportrar gav intrycket av att en världshistorisk händelse just timat. Sexton år efter beslutet om att lägga ned Rymdfärjan lyckas USA äntligen skicka upp rymdfarare av egen kraft igen (i nio år har de fått lita till rysk hjälp för detta). Big deal! (Eller som Shakespeare döpte sin pjäs till: ”Much ado about nothing” – om jag skall vara lite elak).
Sen sägs det vara det första rymdskeppet tillverkat av en privat firma! Skitprat – alla USA:s rymdskepp för människor har byggts av privata företag (McDonnell-Douglas, North American Aviation, Rockwell,..). Skillnaden är att NASA tidigare köpte rymdskeppet, nu köper man transporttjänsten. Sen skall det vara kommersiellt, dvs att SpaceX och Boeing tagit stor ekonomisk risk. SpaceX har fått drygt 30 miljarder kronor av NASA för att utveckla rymdfarkosten (Boeing har fått 50). Några andra kunder än NASA har dessa företag inte för dessa tjänster (än så länge), så de amerikanska skattebetalarna betalar vartenda öre! Jättekommersiellt. Lika kommersiellt som när privata företag sköter kollektivtrafiken åt SL. Kvasikonkurrens, affärsmässiga Potemkinkulisser! Crew Dragon är förvisso en modern och elegant konstruktion, men egentligen bara en lätt modifiering av ett gammalt koncept, den ballistiska kapseln – och dessutom med ett antikverat sätt att landa – plumsa ned i havet. En nymodighet för amerikanska rymdskepp är att Crew Dragon kan docka automatiskt med rymdstationen – något som ryska rymdskepp kunnat sedan 1967 (Kosmos-186 och Kosmos-188, för kalenderbitaren).
Varför då allt detta ståhej? Jo, det har med Elon Musk att göra. Han har ju blivit en ikon och rymdentusiasterna knyter stort hopp till att han skall föra människan till Mars med den stora raket (Starship) han håller på att utveckla i Boca Chica i Texas. Allt hopp inriktas på Musk. Sällan har väl en enda person fått bära sådana gigantiska förväntningar. Musk är en kompetent person (och han har en super-VD som kör SpaceX, Gwynne Shotwell. Jag träffade henne redan 2003 då SpaceX ännu inte skjutit upp en enda raket), men kulten kring honom har religiösa inslag och journalister har dragits med av detta och förlorat det mesta av kritiskt tänkande. De låter uppriktigt förvånade när jag berättar de elementa som jag redovisat här. Något som endast gnällspikar som jag påpekar är också hur många idéer och projekt Musk presenterat som någon tid senare övergivits i största tystnad och hur han ständigt levererar fantasifulla tidplaner som aldrig hålls. Men fascinerande är han att följa, det går inte att förneka. End of rant – som vi säger på svenska.
Rymdhistorier 